Begreppet biologisk mångfald är nog bekant för de flesta. Det är välkänt att mångfald av arter har värden för hela ekosystemet. På samma sätt kan man tänka att diversitet är bra inom mänskligheten. Att den berikar på ett omistligt sätt. I djupet av mitt hjärta tror jag på neurodiversitet och att olikheter berikar.

Om jag skulle beskriva kärnan av vad det är att befinna sig inom autismspektrat så skulle det vara: ett annat sätt att tänka. Om mänskligheten har många nya utmaningar att kämpa med, hur viktigt är det då inte att mångfalden av tankesätt och idéer bevaras. Potentiellt ovärderligt.

Jag förstår att olika personer upplever autism på olika sätt. Om någon vill bli botad och om det skulle gå så har jag inget emot det. Men det får aldrig bli ett alternativ till att en autistisk person får de anpassningar denne har rätt till. Om man mår dåligt av omgivningens bemötande så ligger det ju inte inne i den handikappade personen.

I min tankemodell är autism både ett handikapp och en superstyrka samtidigt. En superstyrka som missförstås av omgivningen? Jag tänker på fantasyserien X-men där de med superstyrkor inte passar in och därför måste leva i isolering. Så extrem är så klart inte verkligheten och vi är inga övermänniskor. Jag vill bara avlägsna känslan av att det är oss det är fel på för att vi är i minoritet, det kan kännas så men det är inte sant.

Även om svårigheterna känns större än fördelarna finns ingen anledning att inte vara stolt. Att vi klarar det vi gör är ju i så fall en bedrift.

Vi berikar världen genom att finnas. Jag vill att vi känner stolthet, vi behöver inte vara bättre än andra för det. Faktum är att jag tror att vi är mindre tävlingsinriktade än andra. Vi behöver inte (eller borde inte behöva) berättiga vår existens. Som Tempel Grandin så träffsäkert uttrycker det: ”Different not less”

Vi har ett unikt perspektiv. Att våra röster hörs är viktigt.

Kristina