Vi framför härmed en uppmaning till Sveriges kommuner angående informationsspridning till dem som
har god man enligt 11 kap 4 § i föräldrabalken och reglerna för detta godmanskap.
Vi har ett starkt intryck av att många som har god man inte vet vad de har för rättigheter gentemot denne, utan
tror att de är tvungna att lyda sin gode man i fall där de inte alls är det, samt inte vet om möjligheterna att
upphäva godmanskapet.
Detta gäller alltså även personer vars tillstånd uppenbart inte utgör något hinder för att tillgodogöra sig sådan
information, som rörelsehindrade utan allvarligare psykiska funktionsnedsättningar, eller personer med lindrig
utvecklingsstörning, eller ett relativt högfungerande autismspektrumtillstånd som exempelvis Aspergers
syndrom.
Eftersom lagen gör skillnad mellan det i princip frivilliga godmanskapet å ena sidan och det ofrivilliga och mera
ingripande förvaltarskapet å andra sidan, bör överförmyndarnämnden eller annan kommunal instans se till att
informera så tydligt som möjligt om det, så att folk vet vad som gäller och kan tillgodogöra sig sina lagliga
rättigheter.
Därför uppmanar vi er dels att införa bättre rutiner för att informera den godmanskapet avser i samband
med ansökning och beslut, med både muntlig och skriftlig information, och dels att starta en kampanj för
att informera alla de som redan har insatsen och som kanske inte alls fått information i skälig omfattning.
Det viktigaste att öka kunskapen om härvidlag är följande:
En god man får inte gå emot klientens vilja och denne har rätt att säga upp sin gode man, då
förordnandet inte kan ske mot klientens vilja. En god man skiljer sig också från en förvaltare genom att
huvudmannen behåller rätten att representera sig själv genom att exempelvis skriva kontrakt.
Bland såväl brukare som omsorgspersonal och anhöriga finns alltför många som är omedvetna om dessa regler.
De allra flesta ur dessa kategorier som konfronterats med begreppet godmanskap tycks vara fullständigt
omedvetna om att godmanskap för en vuxen med funktionsnedsättning är beroende utav dennes samtycke, utan
tror och i viss mån sprider vidare det felaktiga intrycket att det är åtgärd i princip likvärdig med förvaltarskapet
som en vuxen människa kan tvingas till.
Störst är dock bristen på sådan kunskap bland brukarna, även i de fall då deras funktionsnedsättningar inte på
något sätt skulle hindra dem från att tillgodogöra sig information om saken, ifall någon framlade den för dem.
Detta får allvarliga negativa konsekvenser för möjligheterna att leva ett så normalt vuxenliv som möjligt för
personer med olika funktionshindersdiagnoser, i de fall de i något läge behövt hjälp av utomstående för att sköta
sin ekonomi och/eller bevaka sin rätt, då de närmast fått lära sig att betrakta sig som i princip
omyndigförklarade. Detta gäller i synnerhet personer som fått en god man förordnad redan innan eller strax efter
att de uppnått myndighetsåldern