Det råder delade meningar bland oss aspergare vad vi och vår diagnos egentligen är för något. Somliga är stolta över att vara ”Aspies” eller ”Aspergians” dvs vad som på svenska kallas aspergare. Andra sörjer att de drabbats av det så besvärliga handikappet Aspergers syndrom.

På hemsidor och mötesplatser på Internet som: Aspergian Pride, eller Aspies For Freedom (AFF) anses aspergare vara en intelligent och kompetent minoritetsgrupp som ibland till och med framställs som bättre och överlägsen den neurotypiska majoriteten. De som driver någon version av denna linje ser då sin diagnos som en del av eller hela sin personlighet som de är stolta över. De blir då extremt kränkta av att bli klassade som handikappade och tycker det är än värre när organisationer och forskare arbetar för att finna metoder att bota olika former av autism och kan jämföra denna verksamhet med förintelsen av oönskade raselement i Nazityskland.

Dessa anser jag dock glömmer att diagnoserna är ställda utifrån funktionsnedsättningar och problem och att om det inte fanns några som helst problem skulle man aldrig diagnosticerats. Det finns många aspergare som mår psykiskt dåligt, inte kan klara sig själva, och önskade att de slapp sin diagnos. Vare sig man menar att det beror på att samhället är anpassat efter den neurotypiska människan eller på att dessa är bättre rustade att fungera i vilket samhälle som helst så är det så nu. Dessutom kan en sådan inställning om den dras till sin spets bli lika intolerant, föraktfull och ”neuronazistisk” som den de anklagat exempelvis botforskare eller vårdpersonal med nedlåtande attityder för även om jag förstår deras reaktion över vissa saker.

Andra ser dock sin diagnos som ett ensidigt handikapp avgränsat till de onormalt stora svårigheter som de har på vissa områden och anser inte att detta har något med deras personlighet att göra som de då inte anser skulle försvinna om exempelvis AS skulle gå att bota, vilket den tidigare gruppen hävdar.

Den person som har diagnosen och upplever den som en ensidig pina har naturligtvis inte fel angående sig själv. Jag har således inga problem med att respektera deras åsikt och för deras egen skull önskar jag då att de slapp vad de upplever som inget annat än pina.

Jag är väl medveten om att AS kan yttra sig på en mängd olika sätt och i olika grad och att vi följaktligen upplever AS på olika sätt.

Däremot måste jag bestämt hävda att jag själv inte känner likadant för de egenskaper jag har som givit mig diagnosen Aspergers syndrom.

För mig är exempelvis:
Begränsad förmåga till ömsesidig social interaktion, även bättre förmåga att utveckla och stå för egna åsikter, stå emot destruktivt grupptryck och vara ensam utan att må dåligt av det som många NT gör.
Tvångsmässighet och speciella rutiner, även ökat ordningssinne, principfasthet, envishet och noggrannhet.
Speciella begränsade intressen även följaktligen god förmåga att koncentrera mig på och lära mig saker om sådant som intresserar mig. Mina specialintressen är ingen pina utan min stora glädje i livet!
Begränsad förmåga att intuitivt förstå och reagera på hur andra tänker och känner även bättre förmåga att analysera dessa saker logiskt och rationellt utan att övermannas av de känslor en spontan inlevelse innebär.
Tal-, språk- och kommunikationsproblem i form av en mer eller mindre bokstavlig språkförståelse även en ökad språklig exakthet, saklighet och ärlighet.

Listan kan göras längre men jag stannar här.

Det är på grund av sådana här egenskaper jag blivit diagnosticerad med AS. Hade jag inte dessa egenskaper skulle jag inte uppfylla kriterierna för AS och hade jag inte dessa egenskaper och dem som indirekt följer därav vore det ingenting kvar av min personlighet. Således är det som psykologer kallat för AS hos mig en vital del av min personlighet.

Jag har haft det jobbigt och periodvis mycket svårt att passa in i NT-världen och är naturligtvis inte stolt över att ha funktionsnedsättningar men då jag inser att dessa funktionsnedsättningar är andra sidan av de styrkor jag faktiskt har med vilka jag kunnat forma ett lyckligt och givande liv och vara till hjälp och glädje för mina nära och kära samt är stolt över så vill jag inte byta bort dem mot något jag inte alls känner till och som skulle kunna kännas mycket värre för mig då jag inte vore det minsta van vid det.

Dessutom anser jag att människor med en begåvningsprofil liknande min genom sitt annorlunda sätt att fungera har en kompetens som under rätt förutsättningar kan bli en stor tillgång även för samhället utan att jag för den skull förnekar att det finns mycket som med fog kan benämnas AS-problematik och att NT-personer naturligtvis har många styrkor som jag som aspergare saknar.

I den meningen är jag stolt över att vara aspergare eller Aspie som det heter på engelska.

Alla som diagnosticerats med Aspergers syndrom har inte liv fulla av pina och det finns många neurotypiska som har det. Många NT lever exempelvis som hemlösa missbrukare eller fängelsekunder. Om jag vore utan AS kunde jag lika gärna varit en av dem som någon mer välfungerande ”Svensson” för jag kunde vara i princip hur som helst utom som jag är nu.

Johannes Sandquist
johannes.sandquist@aspergare.org