Det finns två sammanhang som mannen eller kvinnan på gatan antagligen oftast hör talas om Aspergers syndrom. I samband med våldsbrott eller handikappomsorg.

Att bilden av aspergaren som våldsbrottsling, mördare eller ”farlig” är skadlig för oss inom den mycket breda majoriteten bland dem som har AS men är minst lika ofarliga som de flesta NT, är lätt att få förståelse för. Att bland annat TV3:s ”Ondska" som sändes härom året har fått vissa människor att förknippa Aspergers syndrom med benägenhet till illdåd utan att ha fått någon större förståelse för vad diagnosen mer specifikt innebär visade sig på ett beklämmande sätt när den mördade flickan Englas mor Carina Höglund under rättegången i affekt slängde ur sig att hon trodde mördaren Anders Eklund ”led av Aschberg” som för henne antagligen inte betydde mer än ett namn på någon sjukdom som galningar kan ha.

Att AS hos allmänheten används som invektiv på ansett galna mördare utan att mördarna ifråga har någon formell AS-diagnos eller ens påståtts uppvisa AS-symptom av någon mer insatt blir självklart ett problem för de barn, ungdomar och vuxna som har diagnosen och kan försvåra för nydiagnosticerade att acceptera diagnosen. Det kan bli svårt för somliga redan diagnosticerade att våga berätta om sin diagnos och på så vis skapa förståelse för det egna och de likasinnades annorlundaskap, av rädsla att bli betraktade som farliga.

Ingen vill ju bli stämplad som ond och farlig. Detta har man också lätt att få förståelse för när man tar sig tid att förklara för ”mannen på gatan” och i denna fråga har vi också RFA, Riksförbundet Attention och en massa andras fulla stöd. Men dessa representanter för psykiatrin för då istället fram en annan AS-schablon som i och för sig måste anses mindre kränkande än den med aspergaren som kallblodig mördare men som jag tror på ett annat sätt kan vara lika destruktiv. Nämligen den som framställer aspergaren som en hjälplös funktionshindrad stackare vars vuxenliv endast skall bestå av gruppboende, daglig verksamhet och godmanskap osv.

Aspergaren som en gullig liten harmlös stackare som alla ska tycka synd om. Denna schablon kan heller inte avfärdas lika lätt som ett uttryck för okunskap och sensationslystnad från kommersiella media eftersom det är föreningar som säger sig representera både anhöriga, professionella och personer med eget funktionshinder som för fram budskapet.

Men vad motiverar ungdomar med AS att kämpa sig igenom högstadiet och gymnasiet om det anses vedertaget att aspergare hör hemma på Daglig verksamhet annat än diagnosförnekelse? Vad motiverar lärare och föräldrar att uppmuntra och stödja samma ungdomar att klara skolan samt utveckla de sociala och praktiska färdigheter som krävs för att ta vara på sig själv när de enda vuxna aspergare de hört talas om eller träffat bott på gruppboenden och haft ledsagare eller kontaktpersoner enligt LSS för att få ett socialt liv?

Detta är nämligen den bild av AS som de etablerade intresseorganistionerna oftast lyfter fram och det är intrycket att alla eller i vart fall de allra flesta med AS lever just så man får om man tar kontakt med den lokala FA-avdelningen i min stad. Genom internetforum och brevvänner fick jag dock klart för mig tidigt att jag inte alls är ”ovanligt duktig” för att ha AS bara för att jag klarar av att bo ensam utan särskilt stöd i vuxen ålder även om det är just detta de medelålders NT-kvinnor som utger sig för att ha söner eller döttrar med ”samma funktionshinder” som jag  försöker få en att tro.

Självklart skall de som har större problem också få den hjälp som behövs men det finns en risk att om det bara är de och deras hjälpare som uppmärksammas så kan det leda till att vi andra påverkas negativt precis som alla laglydiga aspergare påverkas negativt om det bara är de kriminella aspergarna som märks av. Detta att inte vilja bli betraktad som i alla avseenden underlägsen kamraterna och jämförd och sammankopplad med människor som lever som utvecklingsstörda när man själv märker att man faktiskt är ganska intelligent ser jag som en minst lika god grund för att inte vilja ta till sig sin diagnos för en ung aspergare som att inte vilja bli betraktad som en galen mördare. Vad jag vet anser sig många vuxna NT veta att ”barn och ungdomar i en viss ålder vill vara som alla andra” och därför ofta har svårt att ta till sig en AS-diagnos.

Jag kan naturligtvis inte tala för alla men jag tror att det som vuxna NT ofta missförstår som att barnet vill vara som alla andra snarare handlar om att till varje pris inte vara sämre än alla andra. I synnerhet pojkar är väldigt inriktade på att tävla och mäta sin styrka på olika områden och att i en ålder då detta just börjat få höra att man är underlägsen alla andra för att man har en funktionsnedsättning är inte roligt. Jag tror att många barn skulle ta diagnosen mycket bättre om man när man berättade om diagnosen kunde försöka tala om både de positiva och negativa sidorna med AS.

Varför beskriva det som en funktionsnedsättning när man kan beskriva det som en personlighetstyp med vissa svårigheter som de flesta inte har men även med speciella begåvningar? Ungdomar vill inte alls vara som alla andra utan de vill utmärka sig positivt. De vill vara häftiga, inte genomsnittliga, alldagliga och tråkiga. Varför inte lära barnet eller tonåringen att tycka att det är häftigt att vara Aspie eller aspergare samtidigt som man förklarar att han eller hon kan ha nytta av att lära sig hur de flesta andra fungerar för att klara sig bättre?

Men man ska inte underskatta barnets eller ungdomens egen förmåga att själv inse sitt annorlundaskap om han eller hon är begåvad men får uppleva svårigheter. De kan mycket väl acceptera diagnosen i sig utan att vilja eller behöva överlämna sig åt olika vårdinstanser eller kunna identifiera sig med människor som lever som utvecklingsstörda. Jag kan rent av tänka mig att en tonårskille som vet att han har något som heter Aspergers syndrom och märker att han är smart och inte hör hemma bland förståndshandikappade och inom verksamheter som är anpassade för sådana som han annars fått höra att typ alla andra med AS gör, men känner sig allmänt missförstådd och kränkt av NT i sin omgivning då han är mobbad i skolan och det ofta blir bråk med föräldrarna hemma, kan se de enda aspergare han kan identifiera sig med i mördarna med AS som han läser om i kvällstidningarna, och börjar betrakta dem som hjältar och förebilder. ”Där är en sådan som jag som slår tillbaka!” kan han tänka.

Det är där vi vuxna laglydiga och någorlunda självständiga aspergare har en uppgift att fungera som bättre förebilder för dessa barn och ungdomar. Det kan vi naturligtvis vara genom att bjuda in ungdomarna till OA-möten, bli kontaktpersoner eller någon sorts icke avlönade mentorer åt dem som nu går igenom saker som liknar det vi tidigare i livet gått igenom. Vi kan även försöka utbilda oss för yrken inom vård- eller utbildningsväsendet för att kunna vara mer förstående vårdpersonal eller lärare till patienter eller elever med AS om vi anser oss klara av det. Vi kan och ska naturligtvis försöka höras och synas i media och i andra sammanhang genom OA. Men minst lika viktigt tror jag det är att vi bara är öppna med vår diagnos i vardagen så att fler NT får kunskap om AS från någon som själv har det vid ett möte som sker under mer jämlika förhållanden än när en NT blir anlitad som ledsagare åt en aspergare.

Jag hoppas och tror exempelvis att jag personligen bidragit till att öka chanserna att några av de blivande lärare som jag studerat ihop med skall kunna bemöta sina framtida elever med AS på ett bra sätt då dessa lärarstudenter har kommit i kontakt med en AS-person på relativt nära håll och under helt jämlika förhållanden. Annars är risken stor att de bara hör talas om AS, antingen i samband med våldsbrottslighet eller handikappomsorg och då ökar risken att man istället för individen ser någon av dessa schabloner.

Dessa lärarstudenter har fått tänka: "Där är Johannes. Han har visst Aspergers syndrom men han är ingen galen mördare som jag läste om i tidningen, men inte heller någon förmodat förståndshandikappad som en som jag känner får betalt för att följa med på bio en gång i veckan, utan en av mina kursare som läser samma kurslitteratur, går på samma föreläsningar, och skriver samma tentor som jag och som jag fikade ihop med igår på rasten. Alltså någon jag har en hel del gemensamt med även om han kanske är lite udda"

Detta tror jag ökar förståelsen och toleransen mot neurologiskt avvikande elever i framtiden hos den läraren och på så vis har förusättningarna för fler aspergare att fungera i NT-samhället förbättrats.

Johannes Sandquist
johannes.sandquist@aspergare.org                             Publicerad 2008-07-23