Om jag vore normalstörd –
En introspektiv analys om förhållandet mellan Aspergers Syndrom och Neurotypiskt syndrom
Del 1
För ett tag sedan i samband med ett OA-möte men efter att mötet officiellt hade avslutats, diskuterade jag och Johannes Sandquist vilka vi vore om vi inte hade haft Aspergers syndrom, närmare bestämt om vi vore neurotypiker/normalstörda.
Metoden vi använde var att försöka bedöma vilka av våra personlighetsdrag som har att göra med AS, och utifrån det rekonstruera hur vi skulle vara med neurotypiska personlighetsdrag istället. Jag blev mycket engagerad av tankegången och bestämde mig för att skriva en artikel med mina spekulationer om vem jag vore om jag vore normalstörd.
Några relativt enkla spekulationer och slutsatser.
Som bekant är alla unika men vissa ändå unikare än andra. Om jag vore normalstörd skulle jag tillhöra den mindre unika gruppen, villket även skulle visa sig i resultatet av ett intelligenstest (om jag nu genomgick ett sådant – om jag inte vore annorlunda skulle nog ingen föreslå det), eftersom jag skulle ha en jämn begåvningsprofil. Jag skulle antagligen vara mindre intelligent också. Inte för att jag skulle ha en medfött lägre intelligens utan för att jag skulle ha medfött lägre motivation till att öva mina intellektuella funktioner. Inga specialintressen och inga ”kompensationsstrategier”.
Jag skulle vara social. Numera är jag med mina aspergska mått mätt social (med undantag av kortare perioder då jag antingen är jättetrött eller besatt av något specialintresse), så det skulle märkas större skillnad under vissa tidigare perioder. Jag har varit social under ett år nu och var det också ett tag i lågstadieåldern. I alla fall minns jag det så, men jag uppfattades inte som social av skolpersonalen. Om jag vore normalstörd skulle jag väl förstås inte bara vara social utan rent av översocial. Det är inte bra att vara översocial. Visserligen får man väl ett substitut för specialintressen, men man får svårt att hålla på sin integritet och sina moraliska principer när man råkar ut för grupptryck, och man utsätts för mer destruktivt grupptryck om man är översocial eftersom man inte kan vänta med umgänget och gemenskapen tills man hittar några lämpliga kompisar. Huvaligen! Hoppas att jag skulle bli bra på den kompensationsstrategi som kallas mod.
Jag är en tämligen fanatisk nykterist, fast jag är inte med i någon nykterhetsförening. Jag föreställer mig att jag skulle ha skapat mig en liknande uppfattning även om jag vore normalstörd, men sedan skulle jag falla offer för grupptrycket. Jag skulle skämmas över att dricka alkohol, men jag skulle förmodligen göra det ändå av sociala skäl. I bästa fall skulle jag gå med i en nykterhetsförening som räddade mig ur fördärvet innan jag hann bli riktigt olycklig eller ändra mina grundläggande åsikter.
Jag undrar om jag skulle kunna dansa min improvisationsdans även om jag vore normalstörd. När jag dansar känner jag en speciell sorts inåtvänd lycka, och en del personer som har sett mig dansa påstår att de själva eller de flesta antagligen aldrig skulle kunna åstadkomma en sådan inåtvändhet. Utan den skulle jag nog inte hålla på. Fast det är nog ganska troligt att jag skulle kunna känna min inåtvända dansglädje även om jag vore normalstörd. Det finns ju många neurotypiker som har lätt att lära sig meditation, gillar musik och tycker om att röra på kroppen.
Om jag vore normalstörd skulle jag sluppit en del skoltortyr på det sättet att jag inte upplevt det som tortyr. Det värsta exemplet är skidåkning, som går ut på att jag hela tiden ramlar i den hemska kalla snön och måste resa mig trots att jag inte kan och däremellan (när någon motvilligt har hjälpt mig upp) måste försöka hinna ikapp de andra som alltid håller på att åka ifrån mig. Om jag vore neurotypiker skulle jag väl ha neurologiska förutsättningar för att manöverera ett par skidor.
Ett annat exempel är skolmaten. Neurotypiker upplever inte äckliga lika starkt som jag och de flesta andra aspergare. Om jag vore normalstörd skulle jag inte vara ljudkänslig. Jag är inte så ljudkänslig att jag upplever skolans vanliga ljudnivå som tortyr, men den är helt klart störande. Eftersom jag inte skulle känna när ljuden blev för höga skulle jag löpa större risk att få tinnitus om jag vore normalstörd, så min aspergska ljudkänslighet är både på gott och ont.
Jag skulle ha nedsatt detaljsinne om jag vore normalstörd. Det skulle också vara på både gott och ont. Jag skulle inte behöva kunna lika många ord för att förstå en text eller en film (utan svensk textning) på engelska eller spanska, men jag förstår inte hur jag skulle kunna lära mig någonting annat av teoretisk karaktär, för det finns ingen helhet utan detaljer.
Jag skulle förmodligen ha lärt mig saker på ett väldigt ytligt sätt. Bristen på detaljsinne är nog vid sidan om bristen på specialintressen en viktig orsak till att normalstörda ofta har låg allmänbildning. Däremot skulle jag nog trots inlärningssvårigheterna, säkert fått hyfsade betyg i skolan. Jag skulle förmodligen kunna lämna in uppgifter i tid om jag vore mindre noga med att de skulle bli bra, kunde plugga ordentligt på lektionerna trots sorlet och aldrig missförstod uppgifterna för att jag inte förstår oklara instruktioner. Jag skulle förmodligen skriva snabbt och fult. Att jag i verkligheten skriver långsamt och fint är av ohejdad vana sedan jag först lärde mig skriva. Jag ritade helt enkelt av bokstäverna som de såg ut när min lärarinna omsorgsfullt skrev ner dem på tavlan, och jag har fortfarande svårt att läsa slarvigt skrivna bokstäver eftersom de inte ser ut som bokstäver ska se ut. Om jag vore normalstörd skulle jag väl kunna läsa nästan vilka handstilar som helst.
Däremot skulle jag inte ha mindre allmänt strukturbehov, för jag uppfyller inte rutinkriteriet på vanligt vis. Fast antagligen skulle jag inte säga: ”Ja, vi sade ju det”, lika ofta eftersom de normalstörda konstigt nog inte använder sitt korttidsminne till att komma ihåg ömsesidig planering trots att de är sociala. Om jag vore normalstörd skulle jag antagligen vara bättre på att städa. Att jag är så dålig på att städa beror väl inte på AS, men riktiga neurotypiker brukar inte ha så mycket ADHD-drag heller. Jag skulle ha lättare att hålla reda på tider om jag vore normalstörd. Dels skulle jag ha medfött lättare att lära mig sådant, och dels skulle jag ha kunnat bära armbandsur utan att hela tiden känna ett otäckt kittlande i handleden. Fast jag brukar lyckas passa alla viktiga tider trots att jag tycker att det är svårt och upplever min tidsuppfattning som dålig.
Jag skulle gråta mindre om jag vore normalstörd, inte för att jag skulle vara lyckligare utan för att jag skulle kunna behärska mig bättre. Jag får gråtattacker på samma sätt som många andra aspergare får vredesutbrott. De normalstörda uttrycker ju i allmännhet sina känslor ”lagom” mycket, medan vi aspergare ofta gör det antingen mer eller mindre.
På samma sätt som normalstörda inte kan förstå exakt hur det känns att ha AS, har jag svårt att föreställa mig hur det känns att vara neurotypiker. Ljuden, tiden, kroppen, logiken....allting skulle kännas annorlunda. Kanske till och med religionen.
En av de saker jag och Johannes diskuterade var just om jag skulle haft en annan religion om jag vore normalstörd, och vi kom fram till att jag antagligen skulle det. Jag har en egen religion, en tämligen antikristen polyteistisk enpersonsekt med soldyrkan. Om jag vore normalstörd skulle jag ha haft större behov av gemenskap och mindre behov av integritet, och om det hade gjort sig gällande även på religionens område skulle jag inte kunnat ha en sådan religion. I värsta fall skulle väl skolan ha lyckats hjärntvätta mig med normalnormativ medelsvenssonkristendom.
Det finns en till sak som jag bör anlysera innan jag börjar den mer avancerade analysen i del 2 och det är huruvida min sexuella läggning skulle vara annorlunda om jag vore normalstörd. Jag har bara varit förälskad två gånger under mitt 19 år långa liv, och det var ytliga förälskelser i söta tjejer. Jag är inte partnersökare utan fullständigt nöjd med att slippa förälskelser och därtill hörande relationstrassel. Jag har fullt upp med specialintressen, kompisrelationer och arbetsuppgifter.
Nu finns det ju både normalstörda som fungerar på samma sätt i det här avseendet och framför allt massor av aspergare som fungerar på rakt motsatt sätt. Det vimlar t.ex. av partnersökare på Asperger Kontakt. Men det lär ändå vara så att det är ännu ovanligare att normalstörda är asexuella än att aspergare är det. Dessutom skulle det väl krävas mindre problem med självförtroendet för att en översocial person skulle bli parnersökare av normalstörda skäl (för att ”alla andra” är det) än för att en mindre social person skulle bli det.
Om jag vore partnersökare av normalnormativa skäl vore jag säkert ute efter killar, för att jag levt i heteronormativa miljöer och aldrig på nära håll stött på någon homosexuell subkultur. Möjligen skulle jag ha sökt och funnit en sådan nu och just vara i färd med att ”komma ut” på något drastiskt sätt. Om jag oftare blev förälskad vet jag naturligtvis inte om det skulle vara enbart i tjejer, men det är enklare att anlysera i så fall, för då skulle jag ha en liknande känslomässig inställning till att bli ihop med och ha sex med killar. Det innebär att jag kan använda i stort sett samma analys för en nästan helt asexuell och starkt lesbisk normalstörd personlighet i del 2, och alltså inte behöver fullfölja den här komplicerade analysen av sexuell läggning.
Sådana här diskussioner om NT kontra AS brukar alltid innehålla en frågeställning om vad som är bäst, vad man helst skulle vilja vara. Jag har såpass gott självförtroende att jag vill vara den jag är. Det kanske jag också skulle vilja om jag vore normalstörd. När jag läser vad jag skrivit ser jag att frågan i mitt fall skulle bli mycket av ett val mellan bekvämlighet och principer. Jag är stolt över mina principer och hoppas därför att jag att jag i något liv-före-livet skulle ha valt AS om man fick välja (vilket jag inte tror att man får). Men det finns en annan faktor som är viktig för ens personlighet, självförtroende och välbefinnande, som jag hittills inte har räknat med, och det är famlijen. Mer om den i del 2.
Linnea DanielssonPublicerat kl. 22 :45 12/8 2007